Nyligen informerade Raytheon att de beslutat skrota 51 av 53 byggda Starship 2000A.

Starship må ha haft blygsam kommersiell betydelse, men för konstruktion, produktion och certifiering av kompositflygplan har den haft stor betydelse. För Beechraft, senare Raytheon, innebar den det första mötet med ett helt nytt material, som numera används i flygkroppen hos Premier 1.

Raytheon lyckades bara intressera ett tiotal kunder för Starship, vilket är att likställa med fiasko, och dessa kunder avser man nu befria från sina maskiner, med löfte om någon slags "kompensering". Samtliga 51 maskiner skall enligt uppgift brännas efter det att användbar utrustning avlägsnats. De två kvarvarande maskinerna blir museiföremål.

Det kan tyckas märkligt att man väljer att "avrätta" en flygplanstyp på detta sätt, men för Raytheon är kostnaderna för service och support helt orimliga p.g.a det låga antalet flygplan i drift.

Starships betydelse för företaget går dock utanför det rent kommersiella. Genom framtagandet utvecklade man en kunskapsbank med testdata för alla upptänkliga kombinationer och belastningsfall av kompositkonstruktioner, någonting man alltså utnyttjar vid ny utveckling. Även FAA drog lärdom av utvecklingen av Starship, och många som idag utvecklar kompositmaskiner i affärsklassen gör det baserat på den kunskap man erövrat genom Starships utveckling.

Det var i slutet på 70-talet som Beechcraft ansåg att det var dags att utveckla en ersättare till den då 15-år gamla King-Air C90. Man lyssnade till kommentarer från kunderna och kom fram till att motorerna skulle vara skjutande, placerade långt bak och att flygplanet skulle byggas i "plast" för att spara vikt. Tillsammans med Burt Rutan och hans företag Scaled Composites utvecklades en flygmaskin av canard-typ och Scaled byggde också en testmaskin i 80%-ig skala. Illusionen av ett färdigt flygplan när prototypen visades 1986 innebar att många såg projektet som misslyckat eftersom det dröjde ända in på 90-talet innan maskinen var färdig för leverans. Då hade den riktiga maskinen genomgått ett stålbad med långt mer testande än någonting tidigare, prototypen var i princip ett hopkok som liknade det slutgiltiga bara ytligt.

Flygplanet bibehöll den stora kabinen från C-90 men fick alltså en helt annorlunda planlösning och konstruktion, så till den milda grad att den inte lyckades på marknaden. Det färdiga flygplanet kunde inte erbjuda de prestandafördelar som behövdes för att riktigt kunna locka till sig kunder, trots sitt utseende som är minst sagt futuristiskt och spännande, eller kanske på grund av detta rent av.

Att maskinen låg före sin tid kan man nog säga, FAA krävde exempelvis att ett stallvarningssystem installeras, detta i en flygplanstyp som i sig självt inte kan stalla p.g.a de aerodynamiska egenskaperna hos canard-konfigurationen.

Bland de goda egenskaperna hos Starship är den låga ljudnivån i kabinen, tack vare propellrarnas placering bakom kroppen - ett önskemål från kunder. Dessutom uppvisar Starship en enastående kraschtålighet, samtidigt som den är skonsam mot sina passagerare. En Starship som råkade i trubbel i Roskilde, Danmark och landade utanför banänden fick inte värre skador än att den 6 månader senare flög igen. Passagerarna klev dessutom av oskadda. Motsvarande olycka i en maskin byggd av aluminium hade med stor sannolikhet haft en helt annan utgång.

Prestanda är heller inte helt medioker, men i jämförelse med andra flygplan i samma prisklass ligger den lite efter. Människor är gärna lite konservativa när det gäller investeringar av den här kalibern, vi talar några miljoner dollar, och detta är nog en bidragande orsak till Starships misslyckande.

Oavsett dess prestanda, ekonomi eller andra kvaliteter är det nog många som tycker att utseendet är den främsta orsaken till att maskinen bör bevaras. En mer futuristisk fågel är svår att uppbringa. Dagens flygplansutvecklare vågar inte ta ut svängarna när det gäller design, med resultatet att nästan alla business jet:ar eller turbopropmaskiner ser ut som klonade kopior, oavsett vad det står på märkskylten, vilket den senaste tidens flora av "light-jets" och "micro-jets" tydligt visar.

Det är synd och skam att en så spännande fågel ska behöva gå ett sådant öde tillmötes.

/KL

Foton via Raytheon