Är det bättre med två motorer än en?

Javisst. Har man två finns det ju alltid en kvar när den ena stannat. Det är ju bra i och för sig, men många vet bättre än jag att det inte alltid är helt lätt att flyga en tvåmotorig flygmaskin på en motor.
Vill man vara elak kan man säga att den andra motorn tar en fortare till haveriplatsen...

Jag avser inte ge ett uttömmande för eller emot, bara en reflektion eftersom jag nyligen skaffat mig behövda kompetens och således drabbats av frågeställningen.

Det finns flera aspekter på tvåmotorflyg. Det ena är just säkerhetskänslan, den tekniska, att man har både hängslen och svångrem på nå't sätt. För, en tvåmotorig flygmaskin har oftast två motorer (eh, ja just det..) två alternatorer, två vacuumpumpar, två bränslesystem o.s.v. Skulle en gå sönder finns alltid en kvar.

Som mångårig enmotorpilot har jag kommit att uppskatta den relativa säkerheten i våra flygmaskiner. Jag har aldrig haft en verklig incident som berodde på motorn eller någon av dess komponenter, däremot slarviga mekaniker och stundom bristande underhåll. Så, med tiden lär man sig att det fungerar, för det mesta.

Så, under tvåmotorskolningen drabbas man genast av motorbortfall, i starten, efter starten, under stigning, planflykt, inflygning, kort final. Ja, i stort när som helst. Man drillas i att reagera som en kobra, "engine failure, full power, gear up, flaps up, blueline speed, identify, verify, feather." Det mal i hjärnan 24 timmar om dygnet. Man glömmer bort att göra allt annat och sitter på helspänn i väntan på att instruktören skall stänga av en bränslekran (nästan) eller dra ner ett blandningsreglage. Ja just det, man ska läsa approach platen också...

Efter femton timmar tror man att en motor alltid stannar, någon gång.
När man då sätter sig i sin gamla hederliga 172:a finns det ju bara en. Hur ska detta gå...

Från att ha varit trygg med en motor är jag nu alltså något besvärad över att behöva förlita mig på bara en uppsättning vevaxlar, alternatorer, vacuumpumpar m.m. Det kan ju inte vara bra, att man är otrygg menar jag.

Så har vi den verkliga kärnpunkten. Ekonomi. Det är ju inte måttligt va det kostar med två motorer. Inte det dubbla, inte ens det tredubbla. Det fyrdubbla är mer normalt. Det är ju inte precis en fördel mot enmotoriga flygplan. Hade maskinen färdats tre gånger så fort genom luften vore det kanske rimligt, men icke. I bästa fall går det något fortare, och med det menas svag nedförbacke på en gammal REX velociped anno 1967.
Förutom att man alltså hellre har två motorer måste man nu skaffa sig ett eller två ytterligare arbeten så man vågar flyga, för håller man inte igång sin behörighet uppstår mardrömmer varje år vid förnyelsen, med ovan beskrivna ramsa, "engine failure ..."

Men, det värsta har jag inte kommit till ännu. Begäret. Det var himlars så trevligt det var med två snurror. De sitter ju långt där ute på vingarna och surrar lite lätt - man kan nästan konversera utan headset, och det känns allt bra tryggt. Och effekten - nog märks det att man har 400 hästkrafter som drar.

Summerar man allt detta kommer man fram till att det inte är bättre.
- Man tappar förtroendet för motorerna (instruktörens fel).
- Man har ingen fritid (Först dela ut tidning, sedan vanligt kneg, därefter steka hamburgare)
- Vem vill ha bara en motor? Begäret, begäret...

Krister Lundberg