Häromdagen träffade jag på en relativt färsk klubbkamrat på mitt hemmafält. Han hade just återkommit med ett par kompisar efter en flygtur över staden i en av våra PA-28:or. Ynglingen, runt de tjugo, beklagade sig lite över skicket på flygplanet, och det faktum att han "tvingats" ta med sina förstagångsflygare i en dylik apparat.

Det dåliga skicket i det här fallet bestod i trasigt kursgyro, vilket kamraterna kanske inte förstod, skramlig intercom, vilket de säkert uppfattade, avskavda rattar av den plastade Piper-varianten, riktigt sköna vintertid när handen fryser fast i aluminiumet, rackliga stolar, sådana där man kan välja att halvligga och flyga eller inta sovställning och flyga.
Ackompanjerat av diverse klonkanden, skrammel och sirapsbrun plastpanel gav detta ett fantastiskt helhetsintryck.

"Flygmaskinen flyger bra" påpekade han, "och är trevlig att flyga". Med Navajo och Bulldog som tidigare referenser kan man väl inte klaga på det betyget. Men det var det här med kompisarnas intryck av flygplanet som gjorde honom något ledsen.

Maskinen i fråga är en Piper PA-28 Warrior från 1977, med omkring 8000 timmar på skrovet. Att den flyger bra beror bl.a. på ny motor och nyplåtade vingar sedan några år, men också på att flygplan faktiskt flyger ganska bra, oavsett om dom är 20, 30, 40 eller 50 år gamla. Det flygsäkerhetsmässiga skicket upprätthålls för det mesta till acceptabel nivå.

Men, för att komma till pudelns kärna, de ger inget bra intryck hos nybörjare och kan nog bidra kraftigt till att avskräcka folk från att flyga, och därmed denna underbara fritidssyssla.

När jag själv började flyga för 10 år sedan hade jag inget begrepp om hur det skulle kunna vara, jag var fullständigt koncentrerad på att lära mig hantera den förbenade maskinen, oavsett om den var från 1969 eller 1989 - det var lika jobbigt. Med tiden, och efter att något ursäktande ha tagit med kompisar och bekanta på flygturer, har jag själv börjat tröttna på det ruttna intryck flygplanen stundom ger, och det degraderade värde mitt flygcertifikat har fått hos somliga kamrater, samt min hustru...

Privatflyget befinner sig idag i slutet på livslängden för våra klubbflygplan. De flesta klubbkärrorna har hängt med sedan 60 och 70 talen, med ett mindre bestånd från 80 talet. Detta innebär att de i bästa fall är bara 13-14 år gamla, i värsta fall snart 50! Visst kan vi fräscha upp våra 70-talare med ny inredning, ny avionik och lite färg, men de flesta reagerar ändå på att flygplanet de ska åka i är 25 år gammalt.
För 25 år sedan hade man bilbälte bara ibland, krockzoner bara i de bästa bilarna, bilbarnstol hade man inte hört talas om och ABS, pisksnärtskydd m.m. var ännu inte på tal. Likaså bestod komfort i att det fanns radio i bilen och nedvevbara fönster på alla platser.

Om vi ska kunna locka andra än rena flygentusiaster eller trafikpilotaspiranter till vår underbara sport behöver vi nog se över vårt material, om inte annat kan detta ge oss som redan flyger en skjuts framåt så att vi inte själva väljer att avbryta.

Vad vi skall välja till våra flygklubbar handlar naturligtvis om vad flygplanen skall användas till. I de flesta fall vill man ha en kombination av skol, rese och nöjesflygplan. Man kan välja mellan två och fyrsitsigt, UL, sporre, hög eller lågvingat m.m.
I tidens sanna anda gör man nog lämpligt i att välja miljövänliga flygplan, d.v.s. snabba, med låg bränsleförbrukning, tysta - med fler propellerblad än nödvändigt, och rymliga, med anledning av modern kroppskonstitution.

Liksom för all annan industri har utseendet en viss betydelse, och kanske större än man vill göra gällande. Maskiner som är slanka, snygga och lyxiga ger högre poäng än traditionella, standardbetonade typer. En segelflygskola som skolar på Bergfalke utkonkurreras lätt av en som skolar på ASK 21 t.ex. Det har inget med flygplanets funktion att göra, utan är helt och hållet baserat på känsla.

Det är ju ändå människor som flyger, och vi väljer, ibland irrationellt, det vi vill ha.

Krister Lundberg