Missilskydd. Det låter det, krig och elände, stora lömska attackerande bombplan eller nattsmygare med illvilliga tankar.

Men nä, det handlar faktiskt inte om krig, inte i den bemärkelsen att skydda sig mot attackerande militära makter iallafall. Nä, det är senaste given i flygsäkerhet - missilskydd i trafikflygplan för skydd mot terrorister, sådana som vill hämnas på alla blekansikten. Någonting för H50P att bita i kanske...

Det handlar alltså om motmedel i trafikflygplan och inget annat. För att skydda sig mot exempelvis missilattacker från illvilliga individer eller grupper föreslås och begärs från olika bolag och även FAA att någon form av motmedel installeras i civila transportflygplan - sådana som du, jag och våra medmänniskor låter oss skyfflas runt i mellan olika världsdelar.

Enkelt sett skall man släppa ut lite aluminiumfolie för att lura missilen att styra undan, från flygplanet. Man kan ju hoppas det funkar bättre än fuskmask på metkrok...

Men vad är det som händer?
Vi skall gå barfota genom flygplatsterminaler med genomskinliga plastpåsar utan nagelklippare och vassa slipsnålar, sitta inklämda i för små stolar (de ritades 1950, innan vi upptäckte godis och läsk) på 2500 meters höjd, inandandes SARS-infekterad koldioxidblandning samt ätandes kryddfri och smakfri galen kossa.
Samtidigt skall vi fundera på om lite aluminiumfolie klarar att skydda oss ända fram så att vi får se piloten låsa upp bankvalvsdörren till cockpit och torka svetten ur pannan.

Och det ska vara roligt att flyga?

Nä, sannerligen, flygning är inte roligt om man funderar på allt som kan hända eller under vilka premisser man får följa med.
Det var bättre förr.
Då var incheckningen ett rent välkomnande och det serverades god mat av vackra flygvärdinnor med ett leende på läpparna, piloterna hanterade maskinerna som gudar och alla tre (av fyra) motorerna gick som klockor alltmedan ADF-nålen snurrade för att lokalisera en NDB, eventuellt.

Kanske är det så att summan av allt elände är konstant. D.v.s. med bekvämare flygplan följer automatiskt obekväm incheckning. Med säkra flygplan följer osäkrare omgivning o.s.v.

Hursomhelst, borta är tiden då jag såg fram emot varje tillfälle till flygning med de stora bolagen och flygplanen. Kanske är det åldern? Eller har man blivit mer kräsen?

Det är ingen som ber mig gå barfota genom en metalldetektor när jag skall ut med klubbens plan. Eller begär att vassa pennor avlägsnas ur bröstfickan och checkas in med bagaget. Eller magnetröntgar mina smörgåspaket och chokladkakor i den lilla gröna apotekspåsen. Det är ingen som ens frågar om jag har certifikat, eller behörighet att flyga, eller om jag gjort min PC i tid.

Det är bekvämt att flyga privat. Jag oroar mig inte för aluminiummotmedel, galen kossa, SARS eller annat obehag. Min avgång och ankomst bestämmer jag, och jag kan titta in i cockpit närhelst jag känner för det (och även annars) och prata med mig själv. Det är trygghet det. Jag vet att jag är där, har med mig det jag behöver och inget annat, åker dit jag ska och ingen annanstans.

Men, men, men, arbetet kräver att jag korsar atlanten, dit orkar inte ens jag flyga själv.

Var la jag rullen med aluminiumfolie egentligen ?

/KL