Vart är vi egentligen på väg med flyget ? Tanken har drabbat mig många gånger under senare år, och mer eller mindre under de 12 år som jag flugit.

Efter att ha läst en bok som diskuterar ämnet står jag åter med funderingar på hjärnan. Allmän, privat, sport, hobby eller vad man nu vill kalla det som inte hör till det militära och kommersiella flyget verkar hänga lite i luften.

I boken jag läst beskrivs människor utifrån två grundperspektiv, entusiasterna och civilisterna. Med detta menas alla som tycker flyg är intressant och spännande på något sätt samt de som bara vill transportera sig. Liksom i andra fordonsdiscipliner finns det entusiaster och civilister. Min hustru tycker exempelvis inte att en bil är särskilt spännande, medan jag å andra sidan njuter av V8:or och smäckra aluminiumkarosser. Således är jag en entusiast, och hon är en civilist.

För den stora allmänheten är flyg liksom all annan form av transport just det - transport. Man är inte intresserad av om det sitter 2,4 eller 6 cylindrar i motorrummet, eller om flygplanet marschar 3 knop snabbare med gap-seals. Intresset ligger i hur snabbt, geschwint och framförallt säkert och pålitligt man kommer från A till B.

Men, enligt bokens analys, som jag är benägen att skriva under, består allmänflygets anhängare till 99 % av entusiaster. De få som är civilister och ändå använder allmänflyget åker vanligtvis jet. Detta är naturligtvis en försvinnande liten procent av flyget som helhet och av befolkningen i synnerhet.

Således har vi entusiaster ett stort glapp till civilisterna. Vi talar knappt samma språk. När jag nämner för en kollega att hans affärsresa till norra tyskland klaras på en dag under normal arbetstid istället för två dagar inklusive övernattning på orten får jag genast motfrågan - "ingår tredubbel försäkring"?

I egenskap av entusiast är det ibland svårt att se och/eller acceptera allmänhetens brist på förtroende för allmänflyget. Detta är nog delvis (eller helt ?) vårt eget kollektiva fel. Vi flyger gamla (urmodiga) strykjärn med kräkframkallande interiör färgsättning (lämpligast för mörkerflygning) och inbillar oss att vetskapen om service var 50:e timma skall göra paxet nöjda.

Entusiasterna ser kanske inte ens potentialen i allmänflyget som transportmedel. Somliga kastar sig runt i luften så blodet sprutar åt alla håll i kroppen, eller njuter av att puttra fram på 150 meters höjd över terrängen med bara höjdmätare, kompass och fartmätare som guide. Vissa är nöjda med att klara av att hantera en flygmaskin runt fältet.

Allmänflyget har potentialen att vara så mycket mer än njutningsflygning, under förutsättning att allmänheten får förtroende för transportmedlet. För entusiasterna kommer framtiden att bli allt mörkare i form av kostnader och pålagor, förbud, begränsningar och annat elände. Vi måste helt enkelt ändra bilden från rikemanssport till allemansnytta om vi som entusiaster skall kunna fortsätta glädjas av vår hobby.

Enligt min ringa mening, som det så vackert heter, har vi en formidabel brant att bestiga. Utsikten kan dock vara värd den uppoffring som krävs. Alternativet verkar vara att sjunka djupare i dyn. Om ca två veckor upphör Tullinge som flygplats. Så hade det inte behövt vara, men det är ju en liten skara "entusiaster" som drabbas till förmån för de bidragstagare som under de närmaste 10 åren får flytta in i nya lokaliteter - till allmänhetens förtret månne ?

Allmänflyget borde vara ett självklart alternativ till bil, buss, båt, tåg eller reguljärflyg för både företag som gemene man. I dagsläget betraktas det dock som något onödigt skojjigt för några få utvalda. Delvis beror detta på att flygets utveckling drivits mot stora flygplan, stora flygplatser, mycket folk och i allmänhet stora grejer.
"Folk" känner sig obekväma i en "liten" SAAB 340.
Men den lilla taxin på väg till flygplatsen ägnades inte en tanke. Är detta ett genetiskt betingat förhållningssätt ? Nej knappast, vi har helt enkelt lärt oss att flygplan är stora och tar mycket folk och sammankopplat detta till säkerhet och trygghet.

Det ligger ett ansvar hos entusiasterna att utbilda och informera "resten" om möjligheten hos transportmedlet vi har tillgång till, snarare än att försöka göra dem till entusiaster. Här krävs dock att vi för ett ögonblick glömmer vår egen kärlek till hobbyn och ser på transportmedlet ur allmänhetens ögon. Det måste vara säkert, bekvämt, enkelt, kostnadseffektivt och säkert. Men framförallt måste det vara säkert.

Idag betraktas allmänflyget på samma sätt som bergsbestigning, bungeejump, forsränning eller dylikt - d.v.s som en extrem sport. De som flyger har det dessutom rätt bra - det är ju en dyr hobby, alltså är vi alla rika som troll. För att inte tala om hur mycket pengar alla yrkespiloter tjänar, minst 100 000 i månaden, allihop ! Till viss del korrekt, men till stor del helt fel. De flesta som flyger lägger allt de har på sin hobby och gör inte mycket annat. Knappast ett "rikt" liv.

Få ser allmänflyget som ett transportmedel. På flygdagar visar vi upp extremsporten - det är ju den som lockar - på samma sätt som en biltävling. Men på måndagen är det ingen som tänker att den lilla maskinen som stod vid sidlinjen blir mitt färdmedel idag.

Kanske är det ett medvetet val från organisationer, myndigheter och företag att strunta i det lilla flyget. Flygbolagen frälste världen med sina fantastiska transportmöjligheter, snabbt, bekvämt, geschwint och säkert från ett ställe till ett annat. Men alternativen blir allt färre. Det går snart inte att åka dit man egentligen ska till en rimlig kostnad och tidsvinsten gentemot markbundet minskar. Hub-systemet (stora flygplatser) gör det hela trögt. Som jag nämnde inledningsvis finns det exempel på extrema vinster tids och kostnadsmässigt mellan mindre trafikerade orter.
Det är lätt att argumentera för. Svårare är att hantera säkerhetsaspekten.

Men även organisationer, myndigheter och företag måste inse att den storskaliga flygtrafiken står sig slätt mot personlig transport dörr-till-dörr. Detta inser man i USA. Nu är det dags att göra något på hemmaplan.

/KL